6.
Jag river runt och liksom sliter i själen
men det ger mig ingenting.
Letar efter någonting som jag tror
att jag behöver hitta.
Jag river, sliter.
Men finner ingenting.
Alla de där orden som nyss låg så nära
är utbytta mot tystnad för:
det finns ingenting
att säga.
Hur kan man känna sig så fylld men helt tom
på samma gång?
Lyssnar på musik som påminner om hösten
och jag tror att det gör lite ont.
Men jag vet inte riktigt.
men det ger mig ingenting.
Letar efter någonting som jag tror
att jag behöver hitta.
Jag river, sliter.
Men finner ingenting.
Alla de där orden som nyss låg så nära
är utbytta mot tystnad för:
det finns ingenting
att säga.
Hur kan man känna sig så fylld men helt tom
på samma gång?
Lyssnar på musik som påminner om hösten
och jag tror att det gör lite ont.
Men jag vet inte riktigt.
5.
Ute är det grått och regnar lätt.
Små, tunna vattendroppar faller från den vitgrå himlen.
En svag doft av sommarregn tar sig in genom fönstret.
Sen-sommarregn.
Det finns inte längre några tvivel om att slutet på sommaren är här
och det gör mig faktiskt ingenting.
Det finns inte längre några tvivel om att slutet på sommaren är här
och det gör mig faktiskt ingenting.
Tänker på alla höstdagar som snart kommer vara här:
Alla de höstdagar då löven färgats gula, oranga, röda
och ger en sådan fin kontrast mot den klarblå himlen.
Alla de höstdagar då man stannar inne för att det ute
är alltför blåsigt och regnigt.
Alla de höstdagar då löven färgats gula, oranga, röda
och ger en sådan fin kontrast mot den klarblå himlen.
Alla de höstdagar då man stannar inne för att det ute
är alltför blåsigt och regnigt.
Jag pratade med en fin vän häromdagen och vi pratade om just hösten.
Om mörkret som faller redan vid fyra på eftermiddagen
och om nätterna som blir längre.
och om nätterna som blir längre.
Jag sa till henne att jag tycker det är fint,
men samtidigt lite skrämmande.
Ungefär som allting annat.
4.
Jag har försökt att skriva i flera dagar nu,
Jag har så himla mycket ord och tankar som bara ligger där innanför
Därför kommer mina ord förmodligen dröja några dagar till.
(Som avslut på det hela kan jag iallafall passa på
men jag får bara ner några ord och sedan blir det liksom stopp.
Jag har suddat, skrivit om, suddat, byt ut och fortsatt så ett bra tag,
men sitter ändå bara och stirrar på en tom, vit yta till slut.
Jag har så himla mycket ord och tankar som bara ligger där innanför
både skallben och bröstkorg, och jag vill så gärna få ut det,
men jag antar att jag inte vet riktigt hur. Inte än.
Därför kommer mina ord förmodligen dröja några dagar till.
(Som avslut på det hela kan jag iallafall passa på
att tacka för era fina kommentarer. Jag blir så himla
glad av att läsa det ni skriver. Ni är så fina. Puss!)
3.
Dem pratar om evig kärlek och dem säger att:
Visst kanske det finns en chans att man träffas när man är 16
och sedan är tillsammans livet ut.
Att det kanske finns en chans men att den är så minimal
att den knappt finns.
Och jag, jag sitter bara tyst där och säger ingenting.
Ler försiktigt för mig själv och känner hur pulsen ökar,
känner hur mycket jag bara vill resa mig upp och springa
de där 20 minuterna det tar med bil för att komma till dig nu.
Vill krama dig lite sådär extra hårt och aldrig släppa taget.
För jag vet att vi,
du och jag,
är den där minimala chansen.
Visst kanske det finns en chans att man träffas när man är 16
och sedan är tillsammans livet ut.
Att det kanske finns en chans men att den är så minimal
att den knappt finns.
Och jag, jag sitter bara tyst där och säger ingenting.
Ler försiktigt för mig själv och känner hur pulsen ökar,
känner hur mycket jag bara vill resa mig upp och springa
de där 20 minuterna det tar med bil för att komma till dig nu.
Vill krama dig lite sådär extra hårt och aldrig släppa taget.
För jag vet att vi,
du och jag,
är den där minimala chansen.
2.
22 juli, 2010:
Vi sitter i bilen på väg hem från Stockholm.
Utanför fönstret är det mörkt och ljus från bilar, gatlyktor och byggnader är allt som syns nu.
Vi har varit och sett Kent och det kan ha varit något av det finaste jag någonsin varit med om.
Jag kan tydligt känna hur du står där tätt, tätt bakom med dina armar runt mig.
Kan känna hur hjärtat dunkar och hur tårarna sakta rullar ner för kinderna när "M" spelas för oss.
Jag hör fortfarande hur du försiktigt viskar 'jag älskar dig' i mitt vänstra öra samtidigt som extraverserna
från "Mannen i den vita hatten" strömmar ut ur högtalarna.
"Du och jag ska aldrig dö. Nej, du och jag ska aldrig dö.
Det vi har ska aldrig dö."
Ljusen, röken, gåshuden, värmen och händerna som sträckte sig mot himlen.
Röda, tunna, papperssvalor med små, svarta textrader som föll ner mot oss.
Jag kände, såg, hörde. Men jag tänkte inte. För just då behövdes inga tankar.
Jag ler för mig själv och vrider huvudet mot dig där du sitter i sätet bredvid och tänker att jag älskar dig.
Jag älskar dig så innerligt mycket.
+ + +
Nu är det Augusti. Och det skrämmer mig.
Augusti. Sommarens sista månad.
Jag försöker förstå vart dagarna tar vägen, men hur mycket jag än försöker så förstår jag inte.
Jag tänker på vad jag gjort, vad jag fått. Vad jag missat och vad jag förlorat.
VARFÖR KÄNNS DET INTE MER?
Av någon anledning ger just det faktum att det är Augusti mig mer ångest än att veta att jag förlorat en vän.
Vill skrika och slå mig själv litegrann och fråga vad det är för fel på mig, men det gör jag inte. Såklart inte.
För jag tror ändå inte att det skulle ge mig något vettigt svar.
Vi sitter i bilen på väg hem från Stockholm.
Utanför fönstret är det mörkt och ljus från bilar, gatlyktor och byggnader är allt som syns nu.
Vi har varit och sett Kent och det kan ha varit något av det finaste jag någonsin varit med om.
Jag kan tydligt känna hur du står där tätt, tätt bakom med dina armar runt mig.
Kan känna hur hjärtat dunkar och hur tårarna sakta rullar ner för kinderna när "M" spelas för oss.
Jag hör fortfarande hur du försiktigt viskar 'jag älskar dig' i mitt vänstra öra samtidigt som extraverserna
från "Mannen i den vita hatten" strömmar ut ur högtalarna.
"Du och jag ska aldrig dö. Nej, du och jag ska aldrig dö.
Det vi har ska aldrig dö."
Ljusen, röken, gåshuden, värmen och händerna som sträckte sig mot himlen.
Röda, tunna, papperssvalor med små, svarta textrader som föll ner mot oss.
Jag kände, såg, hörde. Men jag tänkte inte. För just då behövdes inga tankar.
Jag ler för mig själv och vrider huvudet mot dig där du sitter i sätet bredvid och tänker att jag älskar dig.
Jag älskar dig så innerligt mycket.
+ + +
Nu är det Augusti. Och det skrämmer mig.
Augusti. Sommarens sista månad.
Jag försöker förstå vart dagarna tar vägen, men hur mycket jag än försöker så förstår jag inte.
Jag tänker på vad jag gjort, vad jag fått. Vad jag missat och vad jag förlorat.
VARFÖR KÄNNS DET INTE MER?
Av någon anledning ger just det faktum att det är Augusti mig mer ångest än att veta att jag förlorat en vän.
Vill skrika och slå mig själv litegrann och fråga vad det är för fel på mig, men det gör jag inte. Såklart inte.
För jag tror ändå inte att det skulle ge mig något vettigt svar.
1.
Ni vet förmodligen inte vem jag är. Inte nu iallafall.
Kanske kommer ni få reda på det sen. Kanske inte.
Här kommer jag hur som helst placera mina ord.
Ni vet, alla de där orden som som kanske inte betyder någonting men samtidigt allting?
Alla de där orden är så tomma men samtidigt så meningsfulla?
Det är ord som lossnar från hjärtat tillsammans med hjärtslagen,
rinner med i blodet som sprider sig ut i armarna, ut i fingertopparna,
som tillsist landar på tangenterna. Sådana ord.
Jag tror ni vet.
Kanske kommer ni få reda på det sen. Kanske inte.
Här kommer jag hur som helst placera mina ord.
Ni vet, alla de där orden som som kanske inte betyder någonting men samtidigt allting?
Alla de där orden är så tomma men samtidigt så meningsfulla?
Det är ord som lossnar från hjärtat tillsammans med hjärtslagen,
rinner med i blodet som sprider sig ut i armarna, ut i fingertopparna,
som tillsist landar på tangenterna. Sådana ord.
Jag tror ni vet.