19.
"20110120
Jag låter samma låtar spelas i mina öron nätterna igenom när jag är ensam och jag orkar ingenting. När alla andra går till skolan stänger jag ute ljuset som tar sig in genom mina fönster, tänker på allting jag borde men inte orkar göra, flyr tillbaka in i sömnen som om det vore någon slags enkel lösning, vaknar någon gång vid tolv, tänker att: OM ÄNDÅ ÅNGESTEN VORE LIKA LÄTT ATT STÄNGA UTE SOM LJUSET UTANFÖR MITT FÖNSTER och allting inuti liksom skakar."
Tiden går så fasansfullt fort och jag förstår inte att Januari snart är över. För två veckor sedan kom vi hem från London och jag vill tillbaka varje dag. I London var det nästan som vår redan och det var jättemånga som klädde sig så som folk börjar klä sig här hemma i början av April. De stora gatorna var ständigt trafikerade av charmiga taxi-bilar och röda dubbeldäcks-bussar och överallt såg man människor som var på väg någonstans. Det fanns så många olika människor, stilar och personligheter. Butiker, caféer och restauranger. Allting, inte bara människorna, kändes så levande och jag önskar så innerligt att jag och mitt hjärta en dag också bor i en stad som London.
Sista dagen innan vi skulle åka till flygplatsen satte vi oss på ett jättemysigt café i närheten av vårt hotell och kollade ut på alla människor som rusade eller långsamt gick förbi utanför det stora fönstret och så gissade vi vart alla var på väg. Jag älskar att bara sitta och kolla på människor och jag kan göra det i flera timmar. Det är så spännande att man faktiskt aldrig får veta säkert vart alla människor är på väg. Ganska sorgligt också på något sätt, men mest spännande.
Jag undrar om någon såg oss när vi gick ifrån cafét med våra resväskor och tänkte att "Dem har nog varit här i London några dagar och är på väg hem nu. Men dem kommer resa tillbaka hit snart."
I sådana fall hade den personen väldigt rätt.
Sista dagen innan vi skulle åka till flygplatsen satte vi oss på ett jättemysigt café i närheten av vårt hotell och kollade ut på alla människor som rusade eller långsamt gick förbi utanför det stora fönstret och så gissade vi vart alla var på väg. Jag älskar att bara sitta och kolla på människor och jag kan göra det i flera timmar. Det är så spännande att man faktiskt aldrig får veta säkert vart alla människor är på väg. Ganska sorgligt också på något sätt, men mest spännande.
Jag undrar om någon såg oss när vi gick ifrån cafét med våra resväskor och tänkte att "Dem har nog varit här i London några dagar och är på väg hem nu. Men dem kommer resa tillbaka hit snart."
I sådana fall hade den personen väldigt rätt.
18.
Jag har alltid sett livet som en oskriven bok där vi själva fyller de tomma bladen med vår egen historia. En bok där varje nytt år blir som ett nytt kapitel. Vi har nu lämnat kapitel 2010 och befinner oss i början på ett nytt: 2011, som för min del kommer inledas med en resa till London tillsammans med mitt hjärta. I övermorgon åker vi och jag är hemskt nervös men samtidigt så exalterad att jag förmodligen är nära till att gå sönder. Det blir vår första utlandsresa tillsammans och det kommer bli så himla, himla fint alltihop.
(Om ni vill så får ni mer än gärna berätta för mig om vad ni har för planer för detta år. Eller kanske någonting helt annat. Ni är så gulliga med era fina ord och kommentarer och jag skulle älska att få ta del av era historier också. Puss!)