23.
Ögonen svider, men det är tyst och stilla. Hela jag är iskall förutom om fötterna som katten ligger och sover på. Det enda som hörs är mina tunga hjärtslag och hans små, långsamma andetag. Jag kan känna hur hans revben liksom nästan sticker mot mina fötter när han andas in den lilla mängd luft som krävs för en kattkropp. Jag känner hans hjärta också. Det slår snabbare än mitt, men inte alls lika hårt. Det måste vara så litet, hans katthjärta.
Om lite mer än två timmar går solen upp, det är nu som lugnet infinner sig och FAN, JAG ÖNSKAR DET FANNS ORD SOM LIKA BRA KUNDE BESKRIVA STORMEN SOM UPPSTÅR INOM MIG, att det vore lika enkelt som att sätta ord på lugnet som infinner sig efteråt.
Om lite mer än två timmar går solen upp, det är nu som lugnet infinner sig och FAN, JAG ÖNSKAR DET FANNS ORD SOM LIKA BRA KUNDE BESKRIVA STORMEN SOM UPPSTÅR INOM MIG, att det vore lika enkelt som att sätta ord på lugnet som infinner sig efteråt.
(Det gör ju bara så förfärligt ont. Förlåt.)
22.
En dag när jag kommer hem från skolan och tittar i brevlådan så hittar jag ett jättegulligt påskbrev från sötaste Felicia. Brevet som skimrade lite lätt innehöll massor med sötsaker, konfettistjärnor- och hjärtan samt fina papperssvalor i rött och rosa. Det gjorde mig helt sanslöst glad och alldeles varm i hela kroppen.
En annan dag får vi våra studentmössor (!) i skolan och samma dag hittar jag ytterligare någonting i brevlådan som är till mig när jag kommer hem. Denna gång låg där ett prickigt paket från Top Shop och det fick mitt hjärta att slå några extra slag. Paket innehöll nämligen min studentklänning och trots att jag aldrig riktigt är helt nöjd med hur klänningar sitter på mig så kändes det himla fint att ha den på sig. Det är så lite tid kvar till studenten nu och jag vet inte riktigt vad eller hur jag ska känna.
Jag har varit otroligt stressad över diverse skolsaker de senaste veckorna men tiden har ändå på något konstigt sätt gått sådär skrämmande fort och plötsligt får vi påsklov. Jag spenderar en dag med vänner och meningen är att vi ska försöka plugga men istället ägnar vi oss åt att lapa vårsol och planera inför Valborg. Sedan spenderar jag flera dagar med mitt hjärta och en dag har vi en jättemysig vårpicknick:
Till påskhelgen åker jag till min mamma i Örebro och får äntligen träffa min sötaste lillasyster Linda igen. Hon får två påskägg av mig och blir sådär jätte-jätteglad när hon hittar såpbubblor i ett av dem. Tillbaka får jag världens längsta och mest kärleksfulla kram.
Som jag alltid saknar henne, min fina fina lillasyster som börjar bli så stor. Jag älskar hennes kloka ord och funderingar och beundrar henne så mycket för att hon vågar vara så rak och ärlig. Hon är så oskyldig och lycklig och jag får lite ont i magen när jag tänker på allt det onda i världen som kan skada henne.
En morgon när jag av någon konstig anledning sitter och kollar på filmen 2012 (jag avskyr verkligen sådana filmer) kommer hon och sätter sig bredvid mig och kollar med stora ögon på jorden som sakta men säkert går under och på alla människor som försöker fly för att överleva.
- Malin, visst är inte det här på riktigt? frågar hon och ser alldeles förskräckt ut.
- Nej, det är ju bara på film! svarar jag och byter kanal.
Efter en stund när jag står i köket och gör i ordning frukost till oss ropar hon på mig och jag går in till henne i vardagsrummet. Hon sitter och kollar på Flight 93. "Det här är väl inte heller på riktigt?" frågar hon och det känns som om blodet i mig fryser till is. Vad ska jag svara på det? Hur ska jag kunna förklara för min fina, lilla, oskyldiga 5-åriga syster som sitter och kollar på flight 93 att det hon nu kollar på är på riktigt? Att det till och med är någonting som har hänt.
Jag svarar inte. Istället byter jag kanal till Disney Channel och hennes söta lilla ansikte spricker upp i ett stort leende när hon ser att det är Skönheten och Odjuret som visas. (Och som jag önskar att småsaker som såpbubblor och disneyfilmer för alltid kommer göra henne så lycklig.)
- Malin, visst är inte det här på riktigt? frågar hon och ser alldeles förskräckt ut.
- Nej, det är ju bara på film! svarar jag och byter kanal.
Efter en stund när jag står i köket och gör i ordning frukost till oss ropar hon på mig och jag går in till henne i vardagsrummet. Hon sitter och kollar på Flight 93. "Det här är väl inte heller på riktigt?" frågar hon och det känns som om blodet i mig fryser till is. Vad ska jag svara på det? Hur ska jag kunna förklara för min fina, lilla, oskyldiga 5-åriga syster som sitter och kollar på flight 93 att det hon nu kollar på är på riktigt? Att det till och med är någonting som har hänt.
Jag svarar inte. Istället byter jag kanal till Disney Channel och hennes söta lilla ansikte spricker upp i ett stort leende när hon ser att det är Skönheten och Odjuret som visas. (Och som jag önskar att småsaker som såpbubblor och disneyfilmer för alltid kommer göra henne så lycklig.)