2.
22 juli, 2010:
Vi sitter i bilen på väg hem från Stockholm.
Utanför fönstret är det mörkt och ljus från bilar, gatlyktor och byggnader är allt som syns nu.
Vi har varit och sett Kent och det kan ha varit något av det finaste jag någonsin varit med om.
Jag kan tydligt känna hur du står där tätt, tätt bakom med dina armar runt mig.
Kan känna hur hjärtat dunkar och hur tårarna sakta rullar ner för kinderna när "M" spelas för oss.
Jag hör fortfarande hur du försiktigt viskar 'jag älskar dig' i mitt vänstra öra samtidigt som extraverserna
från "Mannen i den vita hatten" strömmar ut ur högtalarna.
"Du och jag ska aldrig dö. Nej, du och jag ska aldrig dö.
Det vi har ska aldrig dö."
Ljusen, röken, gåshuden, värmen och händerna som sträckte sig mot himlen.
Röda, tunna, papperssvalor med små, svarta textrader som föll ner mot oss.
Jag kände, såg, hörde. Men jag tänkte inte. För just då behövdes inga tankar.
Jag ler för mig själv och vrider huvudet mot dig där du sitter i sätet bredvid och tänker att jag älskar dig.
Jag älskar dig så innerligt mycket.
+ + +
Nu är det Augusti. Och det skrämmer mig.
Augusti. Sommarens sista månad.
Jag försöker förstå vart dagarna tar vägen, men hur mycket jag än försöker så förstår jag inte.
Jag tänker på vad jag gjort, vad jag fått. Vad jag missat och vad jag förlorat.
VARFÖR KÄNNS DET INTE MER?
Av någon anledning ger just det faktum att det är Augusti mig mer ångest än att veta att jag förlorat en vän.
Vill skrika och slå mig själv litegrann och fråga vad det är för fel på mig, men det gör jag inte. Såklart inte.
För jag tror ändå inte att det skulle ge mig något vettigt svar.
Vi sitter i bilen på väg hem från Stockholm.
Utanför fönstret är det mörkt och ljus från bilar, gatlyktor och byggnader är allt som syns nu.
Vi har varit och sett Kent och det kan ha varit något av det finaste jag någonsin varit med om.
Jag kan tydligt känna hur du står där tätt, tätt bakom med dina armar runt mig.
Kan känna hur hjärtat dunkar och hur tårarna sakta rullar ner för kinderna när "M" spelas för oss.
Jag hör fortfarande hur du försiktigt viskar 'jag älskar dig' i mitt vänstra öra samtidigt som extraverserna
från "Mannen i den vita hatten" strömmar ut ur högtalarna.
"Du och jag ska aldrig dö. Nej, du och jag ska aldrig dö.
Det vi har ska aldrig dö."
Ljusen, röken, gåshuden, värmen och händerna som sträckte sig mot himlen.
Röda, tunna, papperssvalor med små, svarta textrader som föll ner mot oss.
Jag kände, såg, hörde. Men jag tänkte inte. För just då behövdes inga tankar.
Jag ler för mig själv och vrider huvudet mot dig där du sitter i sätet bredvid och tänker att jag älskar dig.
Jag älskar dig så innerligt mycket.
+ + +
Nu är det Augusti. Och det skrämmer mig.
Augusti. Sommarens sista månad.
Jag försöker förstå vart dagarna tar vägen, men hur mycket jag än försöker så förstår jag inte.
Jag tänker på vad jag gjort, vad jag fått. Vad jag missat och vad jag förlorat.
VARFÖR KÄNNS DET INTE MER?
Av någon anledning ger just det faktum att det är Augusti mig mer ångest än att veta att jag förlorat en vän.
Vill skrika och slå mig själv litegrann och fråga vad det är för fel på mig, men det gör jag inte. Såklart inte.
För jag tror ändå inte att det skulle ge mig något vettigt svar.
avtryck
Postat av: Daniel
Kom å vila upp dej till finnbyn vetja!
Postat av: Anonym
Jag dör lite varje gång jag läser.
Postat av: Kalle
Det är augusti men känner heller ingenting.. det är en bit kvar. Sen är vi kanske nöjda?
Postat av: Johan
Fint skrivet! :)
Du är stark, du klarar det! Ibland känns det jättejobbigt, man får må dåligt ibland, men man reser sig igen. Alla du har runtomkring dig hjälper dig att
resa dig igen. Alla vänner och familj stöttar dig från alla håll om du vinglar till eller faller. De finns där som en mjuk mur att falla emot, men den
är samtidigt så stabil att den aldrig någonsin faller.
Postat av: josefin mandarin
åh kent