NOLL

"Det svänger i honom, fram och tillbaka.
Att de ska stanna hos varandra, tanken på att de inte ska det,
båda är skrämmande."

Så är det inte för mig.
Inte alls.

Det enda som skrämmer mig är tanken på att inte vara med dig.

En kväll i September:

Jag går med kanske lite för snabba steg längs gatorna,
med så snabba steg att jag blir lite andfådd.
Jag lyssnar på musik som kanske är lite för hög,
inte riktigt så hög att det gör ont, men nästan.

Stannar.
Kollar upp mot den nattsvarta, stjärnklara himlen.
Störs lite av ljudet i mina öron och stänger av musiken för ett ögonblick.

Tar ett djupt andetag.
Luften är kall, men inte iskall.
Den är mer klar.

Andas in.
Andas ut.

Himlen är så stor och det är tyst och allting skrämmer mig en aning.
Trycker på play och låter musiken återigen döda tystnaden,
trots att den också gör att jag inte hör någonting annat.

Går vidare.
Gatlyktorna gör att min skugga delar sig och jag ryser till.
Känns som om någon går precis bakom.

Blickar över axeln för att se.
Kollar åt sidorna.
Ingen där.

Jag är rädd och vill stänga av musiken men samtidigt vill jag bara höja lite mer.