30.
Hej. Eller något.
Trots att jag inte visat ett enda livstecken här sedan i december förra året så är ni fortfarande 33 själar där ute som väntar på ord från mig. Väldigt fint tycker jag! Meningen är att jag ska komma tillbaka hit, snart. Jag har egentligen massor att berätta för er men vet nog inte riktigt hur eller vart jag ska börja, tror jag behöver lite mer tid bara. Sen så.
Men nu när jag ändå är här så tänkte jag faktiskt passa på att be er om en tjänst. Lyssna på detta: http://awe.sm/c4sw0 och lägg gärna en röst om ni gillar det ni hör. Det är nämligen min pojkes bidrag till Bon Iver's remixtävling. (I slutändan är det en jury och bandet själva som avgör vilket bidrag som vinner, men självklart betyder röster väldigt mycket på ett annat sätt - min pojke är värd det för han är så grymt duktig på det han gör och lägger verkligen ner sin själ i det.)
Trots att jag inte visat ett enda livstecken här sedan i december förra året så är ni fortfarande 33 själar där ute som väntar på ord från mig. Väldigt fint tycker jag! Meningen är att jag ska komma tillbaka hit, snart. Jag har egentligen massor att berätta för er men vet nog inte riktigt hur eller vart jag ska börja, tror jag behöver lite mer tid bara. Sen så.
Men nu när jag ändå är här så tänkte jag faktiskt passa på att be er om en tjänst. Lyssna på detta: http://awe.sm/c4sw0 och lägg gärna en röst om ni gillar det ni hör. Det är nämligen min pojkes bidrag till Bon Iver's remixtävling. (I slutändan är det en jury och bandet själva som avgör vilket bidrag som vinner, men självklart betyder röster väldigt mycket på ett annat sätt - min pojke är värd det för han är så grymt duktig på det han gör och lägger verkligen ner sin själ i det.)
Åh, gud vad tråkig och töntig jag känner mig nu, men vi hörs snart igen. Jag lovar.
Ni får ha det så bra så länge och ta hand om er ♡
29.
Har egentligen inte så mycket att säga,
inte mer än att jag är helt obegripligt kär och glad och älskar livet så himla mycket just nu.
Sen passar jag såklart på att hälsa alla er fina en riktigt god jul,
inte mer än att jag är helt obegripligt kär och glad och älskar livet så himla mycket just nu.
Sen passar jag såklart på att hälsa alla er fina en riktigt god jul,
hoppas ni får en underbar helg!
Vi hörs snart igen.
Vi hörs snart igen.
28.
2011 11 14:
"Jag förstår inte riktigt vart Oktober tagit vägen men nu är det November och det är mörkt redan vid fyra på eftermiddagarna. Varje gång solen går ner blir jag lika fascinerad över hur vacker himlen blir. Luften är så kall, men himlen ser så varm ut. Det är nästan som om den glöder."
2011 11 18:
"Idag åker till Örebro och stannar ett par dagar för att umgås
med mamma, bror och lillasyster."
med mamma, bror och lillasyster."
2011 11 20:
"Sitter i mammas mysiga lägenhet i Örebro. Bakar muffins med chokladfrosting som jag ska ta med mig hem imorgon till min finaste, det är nämligen hans favoriter. Imorgon är det tre och ett halvt år sedan det blev vi.
Så himla fint ♥"
2011 11 23:
"För ett par veckor sedan blev jag skriven som tim-vikarie på de förskolor som finns i denna lilla stad där jag bor och fick igår jobba för första gången. Idag jobbade jag igen och jag trivs redan jättebra! Barnen är så söta och jag älskar att höra på deras kloka funderingar och uttalanden. Ibland tror jag verkligen världen skulle vara en så mycket bättre plats om barn fick styra och ställa istället."
(Ett litet urval av noteringar jag gjort de senaste dagarna. Mest bara för att visa att jag lever, eller någonting. Hoppas ni har det fint! Puss.)
Så himla fint ♥"
2011 11 23:
"För ett par veckor sedan blev jag skriven som tim-vikarie på de förskolor som finns i denna lilla stad där jag bor och fick igår jobba för första gången. Idag jobbade jag igen och jag trivs redan jättebra! Barnen är så söta och jag älskar att höra på deras kloka funderingar och uttalanden. Ibland tror jag verkligen världen skulle vara en så mycket bättre plats om barn fick styra och ställa istället."
(Ett litet urval av noteringar jag gjort de senaste dagarna. Mest bara för att visa att jag lever, eller någonting. Hoppas ni har det fint! Puss.)
27.
26.
Trots att jag helt försvunnit härifrån de senaste månaderna så är det fortfarande lite mer än 30 personer som verkar vilja läsa mina ord och det gör mig glad. Verkligen jätteglad.
Jag lovar att min tystnad snart är slut, men tillsdess; vad sägs om att ni får presentera er lite smått för mig? Jag är hemskt nyfiken på vad det är för själar som sitter där ute och väntar på mina ord. Så om ni vill, berätta lite, eller mycket, om er själva. Eller så kan ni bara berätta någonting annat, vad som helst. För jag saknar er och tycker om att läsa era ord.
Puss sålänge!
Jag lovar att min tystnad snart är slut, men tillsdess; vad sägs om att ni får presentera er lite smått för mig? Jag är hemskt nyfiken på vad det är för själar som sitter där ute och väntar på mina ord. Så om ni vill, berätta lite, eller mycket, om er själva. Eller så kan ni bara berätta någonting annat, vad som helst. För jag saknar er och tycker om att läsa era ord.
Puss sålänge!
25.
24.
"Så liten så man knappt vågar ta i henne. Så liten och ömtålig.
Det är nästan som att hålla ett oroligt, luddigt litet hjärta i sina händer."
23.
Ögonen svider, men det är tyst och stilla. Hela jag är iskall förutom om fötterna som katten ligger och sover på. Det enda som hörs är mina tunga hjärtslag och hans små, långsamma andetag. Jag kan känna hur hans revben liksom nästan sticker mot mina fötter när han andas in den lilla mängd luft som krävs för en kattkropp. Jag känner hans hjärta också. Det slår snabbare än mitt, men inte alls lika hårt. Det måste vara så litet, hans katthjärta.
Om lite mer än två timmar går solen upp, det är nu som lugnet infinner sig och FAN, JAG ÖNSKAR DET FANNS ORD SOM LIKA BRA KUNDE BESKRIVA STORMEN SOM UPPSTÅR INOM MIG, att det vore lika enkelt som att sätta ord på lugnet som infinner sig efteråt.
Om lite mer än två timmar går solen upp, det är nu som lugnet infinner sig och FAN, JAG ÖNSKAR DET FANNS ORD SOM LIKA BRA KUNDE BESKRIVA STORMEN SOM UPPSTÅR INOM MIG, att det vore lika enkelt som att sätta ord på lugnet som infinner sig efteråt.
(Det gör ju bara så förfärligt ont. Förlåt.)
22.
En dag när jag kommer hem från skolan och tittar i brevlådan så hittar jag ett jättegulligt påskbrev från sötaste Felicia. Brevet som skimrade lite lätt innehöll massor med sötsaker, konfettistjärnor- och hjärtan samt fina papperssvalor i rött och rosa. Det gjorde mig helt sanslöst glad och alldeles varm i hela kroppen.
En annan dag får vi våra studentmössor (!) i skolan och samma dag hittar jag ytterligare någonting i brevlådan som är till mig när jag kommer hem. Denna gång låg där ett prickigt paket från Top Shop och det fick mitt hjärta att slå några extra slag. Paket innehöll nämligen min studentklänning och trots att jag aldrig riktigt är helt nöjd med hur klänningar sitter på mig så kändes det himla fint att ha den på sig. Det är så lite tid kvar till studenten nu och jag vet inte riktigt vad eller hur jag ska känna.
Jag har varit otroligt stressad över diverse skolsaker de senaste veckorna men tiden har ändå på något konstigt sätt gått sådär skrämmande fort och plötsligt får vi påsklov. Jag spenderar en dag med vänner och meningen är att vi ska försöka plugga men istället ägnar vi oss åt att lapa vårsol och planera inför Valborg. Sedan spenderar jag flera dagar med mitt hjärta och en dag har vi en jättemysig vårpicknick:
Till påskhelgen åker jag till min mamma i Örebro och får äntligen träffa min sötaste lillasyster Linda igen. Hon får två påskägg av mig och blir sådär jätte-jätteglad när hon hittar såpbubblor i ett av dem. Tillbaka får jag världens längsta och mest kärleksfulla kram.
Som jag alltid saknar henne, min fina fina lillasyster som börjar bli så stor. Jag älskar hennes kloka ord och funderingar och beundrar henne så mycket för att hon vågar vara så rak och ärlig. Hon är så oskyldig och lycklig och jag får lite ont i magen när jag tänker på allt det onda i världen som kan skada henne.
En morgon när jag av någon konstig anledning sitter och kollar på filmen 2012 (jag avskyr verkligen sådana filmer) kommer hon och sätter sig bredvid mig och kollar med stora ögon på jorden som sakta men säkert går under och på alla människor som försöker fly för att överleva.
- Malin, visst är inte det här på riktigt? frågar hon och ser alldeles förskräckt ut.
- Nej, det är ju bara på film! svarar jag och byter kanal.
Efter en stund när jag står i köket och gör i ordning frukost till oss ropar hon på mig och jag går in till henne i vardagsrummet. Hon sitter och kollar på Flight 93. "Det här är väl inte heller på riktigt?" frågar hon och det känns som om blodet i mig fryser till is. Vad ska jag svara på det? Hur ska jag kunna förklara för min fina, lilla, oskyldiga 5-åriga syster som sitter och kollar på flight 93 att det hon nu kollar på är på riktigt? Att det till och med är någonting som har hänt.
Jag svarar inte. Istället byter jag kanal till Disney Channel och hennes söta lilla ansikte spricker upp i ett stort leende när hon ser att det är Skönheten och Odjuret som visas. (Och som jag önskar att småsaker som såpbubblor och disneyfilmer för alltid kommer göra henne så lycklig.)
- Malin, visst är inte det här på riktigt? frågar hon och ser alldeles förskräckt ut.
- Nej, det är ju bara på film! svarar jag och byter kanal.
Efter en stund när jag står i köket och gör i ordning frukost till oss ropar hon på mig och jag går in till henne i vardagsrummet. Hon sitter och kollar på Flight 93. "Det här är väl inte heller på riktigt?" frågar hon och det känns som om blodet i mig fryser till is. Vad ska jag svara på det? Hur ska jag kunna förklara för min fina, lilla, oskyldiga 5-åriga syster som sitter och kollar på flight 93 att det hon nu kollar på är på riktigt? Att det till och med är någonting som har hänt.
Jag svarar inte. Istället byter jag kanal till Disney Channel och hennes söta lilla ansikte spricker upp i ett stort leende när hon ser att det är Skönheten och Odjuret som visas. (Och som jag önskar att småsaker som såpbubblor och disneyfilmer för alltid kommer göra henne så lycklig.)
21.
"20110307
Det känns ungefär som det jag läste att det pågår ett ständigt världskrig i min hjärna och jag är liksom tom på ord igen. Eller så är det kanske egentligen så att jag har alldeles för mycket ord som så hemskt gärna vill komma ut att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Jag vill så gärna berätta om hur det känns och varför och när men jag kan inte. Det går bara inte. Jag fortsätter att intala mig att det går över för det måste det göra men jag vet så väl att det gör inte det bara sådär. Ingenting försvinner och ingenting går över. Jag kan inte ens förmå mig att berätta eller ens försöka förklara för de jag älskar och litar på mest av allt. Jag skäms."
Jag tänkte att jag kanske skulle ha en frågestund. Eller bara be er berätta någonting, vad som helst. Era ord är fina och det gör mig glad att läsa vad ni har på hjärtat. Så om ni vill och kan så får ni hemskt gärna ge mig era ord tills jag finner mina egna igen. Puss.
Det känns ungefär som det jag läste att det pågår ett ständigt världskrig i min hjärna och jag är liksom tom på ord igen. Eller så är det kanske egentligen så att jag har alldeles för mycket ord som så hemskt gärna vill komma ut att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Jag vill så gärna berätta om hur det känns och varför och när men jag kan inte. Det går bara inte. Jag fortsätter att intala mig att det går över för det måste det göra men jag vet så väl att det gör inte det bara sådär. Ingenting försvinner och ingenting går över. Jag kan inte ens förmå mig att berätta eller ens försöka förklara för de jag älskar och litar på mest av allt. Jag skäms."
Jag tänkte att jag kanske skulle ha en frågestund. Eller bara be er berätta någonting, vad som helst. Era ord är fina och det gör mig glad att läsa vad ni har på hjärtat. Så om ni vill och kan så får ni hemskt gärna ge mig era ord tills jag finner mina egna igen. Puss.
20.
I början av Februari var det snöstorm och jag fyllde 19 år. Min födelsedag blev väldigt enkel men mysig och spenderades tillsammans med familjen och mitt hjärta. (Jag tycker på något sätt att det känns så bisarrt, nästan overkligt, att redan vara 19 år gammal. Mina vänner skrattar lite åt mig när jag säger så, och jag förstår dem, för 19 år är egentligen inte speciellt mycket med tanke på hur många år ett liv brukar vara. Ändå kan jag inte låta bli att skrämmas av tanken på att mitt liv pågått i så många år.)
De senaste veckorna har jag spenderat oräkneliga timmar i min säng i mitt vaniljdoftande rum. Trots att det är isande kallt ute så värmer solstrålarna som tar sig in genom fönstret om dagarna och ibland sluter jag ögonen och låtsas att det är vår där utanför. Jag längtar så mycket till våren att det nästan gör lite ont i mig. Känslan jag får den där första dagen varje år då snön börjar smälta och fåglarna kvittrar lite högre och gladare än på länge är obeskrivlig. Ungefär som om bubblande sockerdricka flyter med i blodet genom hela min kropp.
Nu är det äntligen lov och jag önskar att jag ärligt kunde säga att jag känner mig förtjänt av det, men det gör jag inte. Jag gör för det mesta absolut ingenting nu för tiden men känner mig ändå helt slut. Jag har fruktansvärt mycket skolarbeten att göra, jag vet inte alls vart jag ska börja och jag orkar inte ens försöka få någon slags struktur på det hela. Istället tycker jag synd om mig själv, skjuter upp allting, får lite mer ångest för varje dag som går och fortsätter undra när jag ska sluta vara så hemskt patetisk och naiv.
Jag har insett att jag tar studenten om lite mindre än ett halvår och jag har aldrig någonsin varit så lycklig och rädd inför någonting på samma gång. Frågor om vad jag ska göra efter studenten ger mig minst sagt panik-känslor och jag gör mitt bästa för att undvika dem. Jag hatar när människor frågar saker som handlar om mig när jag inte har något egentligt svar och trots att jag börjar bli van så hatar jag också den där känslan av att inte ha någon som helst kontroll, vare sig det handlar om känslor, hjärtslag eller beslut -
19.
"20110120
Jag låter samma låtar spelas i mina öron nätterna igenom när jag är ensam och jag orkar ingenting. När alla andra går till skolan stänger jag ute ljuset som tar sig in genom mina fönster, tänker på allting jag borde men inte orkar göra, flyr tillbaka in i sömnen som om det vore någon slags enkel lösning, vaknar någon gång vid tolv, tänker att: OM ÄNDÅ ÅNGESTEN VORE LIKA LÄTT ATT STÄNGA UTE SOM LJUSET UTANFÖR MITT FÖNSTER och allting inuti liksom skakar."
Tiden går så fasansfullt fort och jag förstår inte att Januari snart är över. För två veckor sedan kom vi hem från London och jag vill tillbaka varje dag. I London var det nästan som vår redan och det var jättemånga som klädde sig så som folk börjar klä sig här hemma i början av April. De stora gatorna var ständigt trafikerade av charmiga taxi-bilar och röda dubbeldäcks-bussar och överallt såg man människor som var på väg någonstans. Det fanns så många olika människor, stilar och personligheter. Butiker, caféer och restauranger. Allting, inte bara människorna, kändes så levande och jag önskar så innerligt att jag och mitt hjärta en dag också bor i en stad som London.
Sista dagen innan vi skulle åka till flygplatsen satte vi oss på ett jättemysigt café i närheten av vårt hotell och kollade ut på alla människor som rusade eller långsamt gick förbi utanför det stora fönstret och så gissade vi vart alla var på väg. Jag älskar att bara sitta och kolla på människor och jag kan göra det i flera timmar. Det är så spännande att man faktiskt aldrig får veta säkert vart alla människor är på väg. Ganska sorgligt också på något sätt, men mest spännande.
Jag undrar om någon såg oss när vi gick ifrån cafét med våra resväskor och tänkte att "Dem har nog varit här i London några dagar och är på väg hem nu. Men dem kommer resa tillbaka hit snart."
I sådana fall hade den personen väldigt rätt.
Sista dagen innan vi skulle åka till flygplatsen satte vi oss på ett jättemysigt café i närheten av vårt hotell och kollade ut på alla människor som rusade eller långsamt gick förbi utanför det stora fönstret och så gissade vi vart alla var på väg. Jag älskar att bara sitta och kolla på människor och jag kan göra det i flera timmar. Det är så spännande att man faktiskt aldrig får veta säkert vart alla människor är på väg. Ganska sorgligt också på något sätt, men mest spännande.
Jag undrar om någon såg oss när vi gick ifrån cafét med våra resväskor och tänkte att "Dem har nog varit här i London några dagar och är på väg hem nu. Men dem kommer resa tillbaka hit snart."
I sådana fall hade den personen väldigt rätt.
18.
Jag har alltid sett livet som en oskriven bok där vi själva fyller de tomma bladen med vår egen historia. En bok där varje nytt år blir som ett nytt kapitel. Vi har nu lämnat kapitel 2010 och befinner oss i början på ett nytt: 2011, som för min del kommer inledas med en resa till London tillsammans med mitt hjärta. I övermorgon åker vi och jag är hemskt nervös men samtidigt så exalterad att jag förmodligen är nära till att gå sönder. Det blir vår första utlandsresa tillsammans och det kommer bli så himla, himla fint alltihop.
(Om ni vill så får ni mer än gärna berätta för mig om vad ni har för planer för detta år. Eller kanske någonting helt annat. Ni är så gulliga med era fina ord och kommentarer och jag skulle älska att få ta del av era historier också. Puss!)
17.
16.
Min familj är i Thailand och mitt hjärta i princip bor hemma hos mig. Utanför dörren ligger minst en decimeter snö och snöflingorna som faller från himlen tycks liksom aldrig ta slut. Jag antar att vi är tvungna att gå ut och skotta snart om vi ens ska kunna ta oss ut ur huset om ett par dagar. Jag ler av tanken, för jag vet precis hur det skulle se ut: han som skottar, jag som faller ihop i snön av skratt.
Vi lagar mat och skrattar åt hur vi nästan alltid lyckas klanta till det på ett eller annat sätt när vi är i köket. Vi lyssnar på musiken som vi kallar för våran och pratar om hur vi älskar att vi har låtar som vi kallar för våra egna, om sommaren som varit och om framtiden. Vi pussas och fjantar oss och måltiden som enligt receptet skulle tagit ungefär en halv timme att tillaga har nu tagit oss två timmar.
Vi ligger tätt intill varandra i bäddsoffan som nog är lite för hård för att vara bekväm, men det gör liksom ingenting; känns inte. Jag stryker fingrarna lätt längs hans rygg och jag vet att han inte tror mig när jag gång på gång säger att jag älskar hans rygg. Märkena som fläckar huden formas till stjärnor under mina fingrar. Jag kysser lätt hans axel, viskar tyst "din rygg är min stjärnhimmel" och blir alldeles varm inuti när jag ser att han ler.
Idag är det den tjugoförsta, vi fyller 31 månader och jag älskar hur jag fortfarande kan känna de där fjärilarna flyga runt och varmt kittla i magen och runt hjärtat när jag tänker på honom. Jag älskar hur jag saknar honom direkt när han lämnat min närhet, hur jag känner mig halv utan honom. Hur jag inte ens kan gå utan hans luft i mina lungor, hur jag inte kan stå när han inte ser på.
Så älskling, säg mig:
Vad vore jag utan dina andetag? -
Vi ligger tätt intill varandra i bäddsoffan som nog är lite för hård för att vara bekväm, men det gör liksom ingenting; känns inte. Jag stryker fingrarna lätt längs hans rygg och jag vet att han inte tror mig när jag gång på gång säger att jag älskar hans rygg. Märkena som fläckar huden formas till stjärnor under mina fingrar. Jag kysser lätt hans axel, viskar tyst "din rygg är min stjärnhimmel" och blir alldeles varm inuti när jag ser att han ler.
+ + +
Idag är det den tjugoförsta, vi fyller 31 månader och jag älskar hur jag fortfarande kan känna de där fjärilarna flyga runt och varmt kittla i magen och runt hjärtat när jag tänker på honom. Jag älskar hur jag saknar honom direkt när han lämnat min närhet, hur jag känner mig halv utan honom. Hur jag inte ens kan gå utan hans luft i mina lungor, hur jag inte kan stå när han inte ser på.
Så älskling, säg mig:
Vad vore jag utan dina andetag? -
